RosaBadbomb

Hon fortsätter hugga. Och vill aldrig sluta. Känslan av välbehag finns där och blir starkare för varje gång hon tar sats och hugger.

Men samtidigt fylls hennes ögon av tårar. Även om känslan av välbehag finns där så känner hon också skammen. Det här skulle aldrig gå att förklara på ett vettigt sätt. Ingen skulle förstå och skulden skulle helt vara hennes.

Med sina sista krafter hugger hon en gång till. Medans kniven skär genom den kalla vinterluften skriker hon. Nu när hon ändå inte kan göra saken bättre är det lika bra att få det helt gjort. Och försöka lämna så lite spår som möjligt..

När kniven tas ut med ett ryck ångrar hon sig genast. Det sista hugget var det som va värst. Det va det som skulle lämna spår och misstankar. Hon sjunker ner på knäna och lägger huvudet i sina händer. Hon gråter för allt. Allt som hon ställt till med och hela hennes liv. Skulle detta aldrig ta slut?

Även fast hon har händerna för ansiktet släpper hon inte kniven och hon känner hela tiden dess vassa blad mot sin kind.

Hennes huvud bara snurrar och det lilla smärta som kniven åstakomm va bara skön. Som ett straff mot sig själv. Skammen och rädslan kom sakta krypande. Men nu orkade hon inte mer!

Hon torkade bort några tårar och la ner kniven i snön bredvid sig. Hon drog upp ärmen på den tunna tröjan och hon blev själv nästan rädd, hennes hud var alldeles kritvit.

Med skakig hand tog hon upp kniven med andra handen. Hon höll den i ett stadigt grepp tog ett djupt andetag och viskade:

- Snälla jag ber dig.

Sedan skärde hon ett djupt snitt över handleden. Blodet rann snabbt ut över hennes kritvita hud.

Hon skrek. Smärtan va förfärlig och spred sig i hela kroppen.

Tårar rann ner för hennes kinder, men när hon tittade på det djupa såret log hon.

Hennes annars ljusrosa stela läppar formade ett leende. Och med ens blev det nästan helt vinröda.

Med paralyserad blick kollade hon på blodet. Det droppade mjukt ner i snön.

Minuterna gick och leendet försvann.

Oavsett hur mycket blod som förgiftade den vita snön kände hon inget mer än den smärta hon känt så många gånger förut.

- Varför.. Varför får jag inte dö? Hon tittade upp mot den svarta natthimlen när hon sa det. Hennes ögon var rödgråtna och man kunde höra förtvivlan i hennes röst.

- Snälla..

Hennes kropp föll tyngdlöst ner i snön. Hon låg alldeles stilla. Det var bara hennes bröstkorg som sakta åkte upp och ner. Hennes blick blev grummlig och snön ännu mer förgiftad av blodet från hennes arm. I sin hand höll hon fortfarande kniven. I ett hårt kräpp som skulle vara omöjligt att få upp.

Men inget mer hände än att hennes blick blev grumlig, hennes läppar vinröda och hennes andetag hackiga.

Efter några minuter, som känns som en evighet, reser hon sig upp. Hon sitter stilla, och tittar ner i marken. Det var då hon insåg att hon försökte göra det omöjliga. Och att hon aldrig skulle lyckas.

Med ännu mer skakig hand lyfter hon kniven. Den andra han den lägger hon i sitt knä. Sedan börjar hon sitt arbete. Med nogrannhet börjar hon rita ett hjärta i sin vänstra hand. Såren blir djupa och breda och snön blir ännu mer förgiftad.

Tillslut drar hon den blodiga handen genom snön för att tydligt kunna se resultatet.

Det blev perfekt.

Hon knyter handen så att naglarna trycker in i huden kring det inristade hjärtat. Mer blod pressas ut ur såren. Hon tittar på det och tillslut kysser hon hjärtat och viskar:

- Om kärleken alltid vinner. Då kommer jag också att vinna. För jag gör det här för dig. Bara för att jag älskar dig så jävla mycket.

Hon reser sig och går bort ut mot gången som går genom den mörka parken. Men där stannar hon och vänder sig om. Hon tittar bort mot platsen där hon nyss suttit. Hon skakar på huvudet och börjar gå. Det är för sent att göra något åt det nu. Tiden är ute, och hon har förlorat. Den förgiftade snön kommer berätta allt för alla dom som vill veta.

Men ändå kommer hon att vinna i slutet.

Med ett leende på sina vinröda läpper lämnar hon parken.