RosaBadbomb

Heej, kom hem för bara nån timme sen. Har vart i Gävle och hälsat på pappa, och lovisa följde även med mig.
Dagarna där va väl bra, gjorde inte speciellt mycket. Vi var ute en del, promenader och på stan. Jag köpte ingenting, eller jo peeling till ansiktet och en deo. Ja om någon undrar licksom ;)
Men jag har sagt det förr och säger det igen:
- Människorna i Gävle är osociala! De kanske berodde på (endast den här gången!) att dom inte hade sportlov där, och var därför inte ute klockan tio en torsdagskväll, utan alla satt hemma och pluggade istället. :(
Ja det är antagligen så... Min slutsats: Ungdomarna i Gävle är pluggisar.
Men jag och Lovisa hade det roligt ändå, förfrös hela kroppen. Men det gör vi alltid, börjar licksom bli en vana när man är med henne.
Eller vänta, vi träffade visst människor. Men det va ingen glädje vi kände när vi träffade dom.
Vi var inne på nån ica sent på kvällen och lovisa står och kollar på tidningar eller nåt. Och så kommer två utländska killar, dom går förbi oss, kollar lite konstigt , men går tillslut. När vi kom ut därifrån så står dom där och snackar.
Fattar inte vad dom säger men vi gick förbi dom och började gå hemmåt igen. När vi gått ett tag börjar Lovisa kolla bakåt hela tiden. Ja killarna gick efter oss.
Mät vi kommer till ett rödljus och va tvungna att stanna så börjar lovisa "snacka" i telefon.
Killarna kollar på oss och en av dom börjar snacka med mig:
- Tja tjejen, hur är det?  säger han på så grov brytning att man knappt uppfattar vad han säger.
Grov sneblick från mig och sedan nästan springer lovisa därifrån och jag efter henne.Hahah!
Ja det va helt ointressant, men det va ärligt dom ända sociala människorna vi träffa...



Hemma så spelade vi typ wii, och ja Lovisa är ett grovt underbarn på de spelet.
- Nej jag har aldrig spelat de förut! säger hon och slår alla rekord första gången.
Bajs på henne!
Nejdå. Tack för att du följde med gumman! Det blev 100000 gånger roligare när du va med!
Puss

Ja bara för att jag inte sov något i natt så skrev jag istället. Och det här blev resultatet, en fortsättning på förgiftad snö jag skrev för nån vecka sen.

Hon vaknar till i ett ryck. Hon är alldeles kallsvettig och lakanen ligger nästan helt fast, som klistrade mot hennes kropp. Hon sparkar desperat bort täcket och kastar sig ner på golvet.

Under sängen står lådan.

Den står på samma ställe som hon lämnade den, men hon är ändå rädd. Med darriga händer drar hon ut den och slänger ut alla trasor och böcker som ligger överst i den.

Med stor lättnad hittar hon vad hon söker.

Hon tar försiktigt upp den och kysser dess vassa blad. Med klara ögon tittar hon på den och kniven nästan lyser i skenet från gatulycktan utanför fönstret.

Plötsligt kastar hon sig upp och springer till garderoben. Hon slänger ut massor av kläder på golvet. Ingenting stämmer överens med vad hon vill ha på sig. Tillslut tar hon en mörk tröja, en kort kjol och svarta strumpbyxor. Sedan hänger hon den mörkgröna väskan tvärs över bröstet.

Hon ställer sig i helfigurs spegeln och tittar på sig själv.

Den mörka kjolen har volanger och ger ett gulligt intryck gemfört med den uringade tröjan, väskan och converse skorna hon satt på sig. Hennes långa blonda hår är trasligt och sminket från igår är ganska utrunnet. Men hennes ljust blåa ögon lyser i mörkret...

Men stor varsamhet lägger hon ner kniven i väskan. Den är inlindad i en tröja för att den inte ska skära sönder något. Hon kastar ner mobilen, pengar och en handduk i väskan också.

Sedan tar hon ett par djupa andetag innan hon trycker ner handtaget på dörren och sakta trycker till. Ljudlöst glider dörren upp.

Ute i hallen är det alldeles mörkt och tystnaden är skrikande. Hon tar ett steg ut genom dörren och tittar bort mot sina föräldrars sovrum. Dörren står på glänt och det kommer ut lite ljus. Troligtvis är hennes pappa vaken och sitter och jobbar. Hon biter sig i läppen. Kommer han på henne är det kört.

Med varenda muskel i kroppen på helspänn går hon tyst bort mot trappen till nedervåningen.

Hon tar ett steg ner i trappen. Inte ett ljud. Ett steg till och då kommer det. Ett knarrande ljud som alltid uppstår i gamla hus. Hon kniper ihop ögonen och hoppas på att ingen reagerade.

Efter ett par sekunder vågar hon fortsätta ner, och lyckas med att inte få trappen att låta.

När hon tillslut kommer ut ur huset kastar hon sig ner på marken.

Hon står på knä i snön och känslan av att hon är fri sprider sig i hela kroppen och adrenalinet pumpar. Känslan är densamma varje gång, det känns som om hon rymt från ett fängelse där hon varit dödsdömd.

Hon höjer blicken och kollar ut mot vägen. Villa området är stilla och alla hus nersläckta.

Med bestämde steg börjar hon springa. Hon springer ut från gården, vidare ner för gatan och in i parken. När hon kommer in där sänker hon farten och börjar gå.

Hon tittar upp mot himlen. Den är alldeles stjärnklar. Precis som igår... Och månen lyser i all sin prakt över den vita snön och stadens alla hustak.

Mörkret får henne att känna sig trygg. Som en stor famn som bara omsluter och ger känslan av att allt är tillåtet. Hon andas ut och vit rök flyger ut från hennes mun och likt fåglar fortsätter den upp mot himlen. Hon lägger armarna över bröstet. Kylan är bitande kall och hon skulle lika gärna kunnat gått utan tröja. Den värmer inget alls. Men hon var för stressad för att komma ihåg att ta jackan.

Hennes tankar avbryts av röster. Hon vänder sig snabbt. Ett trettital meter bort kommer två ungdomar. Hon får panik och med ett språng kastar hon sig in i ett buskage. Grenarna skär henne över de smala benen och hon anstänger sig för att inte skrika.

Med såriga ben sätter hon sig ner på huk och spanar ut över grusgången. När hon sätter ner handen mot marken för att ta stöd håller hon på att skrika. Smärtan är olidlig och han drar snabbt upp handen mot bröstet. Hon tittar på den, och ser att bandaget runt handen har färgats lite rött på vissa ställen. Med den andra handen börjar hon linda upp det...

Och under det lyser såren skarp. Det har inte bildads några ordentliga sårskorpor och det sipprar lite blod från såren. Men hon ler när hon tittar på det. Hjärtat hon ristat in.

Hon kysser det och viskar:

- Jag ska göra dig stolt.

Sedan lindar hon snabbt tillbaka bandaget och tittar ut över gången igen.

Ungdomarna kommer allt närmare och hennes leende försvinner. Hon öppnar väska och tar upp kniven ur tröjan. Hon ritar ett hjärta i snön med den och tar sedan ett stadigt grepp om den.

Det är nu eller aldrig. Och hon har ingen tid för lek. Hon tittar upp och får se undomarna nästan precis framför henne. Med ens blir hennes ögon grumliga och greppet om kniven så starkt att ingen skulle lyckas bända upp det.

Hon reser sig upp och tittar ner i marken. Även fast hon inte ser var ungdomarna är vet hon precis.

Och när dom är precis framför henne kastar hon sig ut..

                                                                                                  *
Hon sitter stilla i snön och vinden drar henne i håret. Hon tittar ner i snön och den är även denna gång förgiftad. Hennes annars rosa läppar är vinröda och hyn är kritvit.

Hon drar med handen över snön och hennes leende avslöjar att hon lyckades.

Tillslut försvinner det grumliga i hennes ögon och den ljust blåa färgen kommer tillbaka.

Samtidigt känns det som om någon satt en kniv i hennes bröst. Hon kippar efter luft.

Hennes vinröda läppar blir vita och ögonen rödsprängda.

Luften tycks hata henne och paniken stiger. Hon kan inte andas.

Med ett stadigt grepp om kniven skär hon ett snitt över handleden och med ens börjar luften strömma in i hennes lungor.

Hon gråter och skakar. Snittet över hennes handled förgiftar snön och ger henne tillåtelse att andas.

På skakiga ben reser hon sig upp. Hon går sakta bort mot ån som rinner genom parken. Med en blödande handled, vita läppar och hud vit som snö tar hon ett kliv ner i vattnet.

Hennes skrik ekar genom parken och det blir allt starkare ju längre ner i vattnet hon går.

När hon har vatten till midjan viskar hon:

- Snälla, snälla låt mig försvinna. Jag ber er.

Gråten och paniken hörs i hennes röst och sedan kastar hon sig ut i vattnet. Hon kommer upp till ytan och drar in ett djupt andetag. Hennes långa blonda hår cirklar likt prinsesshår runt hennes huvud.

Hon tar ett sista andetag innan hon slutar simma och börjar sjunka. Det ända man kan se är hennes ryggtavla och hår. Men tillslut försvinner hela hennes kropp bort i strömmarna...

Tjoisen! Kvällen igår va bäst!
Jag, lovisa, linn, felicia, jessica, ellen, emma och Sofie va ute och åt på restaurang.
Vi skulle fira Sofie som fyllde 15 i tisdags.
Det blev en mysig liten thai restaurang, som låg högt upp i ett höghus. Och ja ingen kan säga att servitrisen inte va skön.
Han tyckte antagligen att vi va helt dumma, men vi hade väldigt roligt.
Först skulle han lära oss äta med pinnar, hen märkte att vi inte riktigt kunde det.
När vi väl åt var det bara ellen som envisades med att äta med pinnarna, medans resten gav upp hoppet efter två minuter. Senare skulle jag och Sofie beställa efterätt. Lovisa får då panik och tycker att vi ska vänta på henne eftersom att hon inte hade ätit upp (hon hade börjat äta med pinnarna) .
- Lovisa du kan beställa senare, det är ingen panik.
- Nej nej nej jag ska beställa nu! säger hon och försöker konsentrera sig på maten.
- Ja de det lär ju ta ett tag.. Säger servitrisen och skakar på huvudet och skrattar.
Hahah de va jätte roligt! Han skämtade med oss hela tiden.
Ja det va väldigt roligt.
Efter det va vi ute och gick på stan i nån timme. Vi hade missat bussarna. Ops.
När bussarna äntligen kom så åkte jag och vattholma-barnen till Vattholma och sen sov jag hos Lovisa.
Mega mysig kväll, och det måste göras om!
Hoppas du hade en bra kväll Sofie!<3

Lovisa Sofie Jag

Lovisa och Sofie
Puss

Hon fortsätter hugga. Och vill aldrig sluta. Känslan av välbehag finns där och blir starkare för varje gång hon tar sats och hugger.

Men samtidigt fylls hennes ögon av tårar. Även om känslan av välbehag finns där så känner hon också skammen. Det här skulle aldrig gå att förklara på ett vettigt sätt. Ingen skulle förstå och skulden skulle helt vara hennes.

Med sina sista krafter hugger hon en gång till. Medans kniven skär genom den kalla vinterluften skriker hon. Nu när hon ändå inte kan göra saken bättre är det lika bra att få det helt gjort. Och försöka lämna så lite spår som möjligt..

När kniven tas ut med ett ryck ångrar hon sig genast. Det sista hugget var det som va värst. Det va det som skulle lämna spår och misstankar. Hon sjunker ner på knäna och lägger huvudet i sina händer. Hon gråter för allt. Allt som hon ställt till med och hela hennes liv. Skulle detta aldrig ta slut?

Även fast hon har händerna för ansiktet släpper hon inte kniven och hon känner hela tiden dess vassa blad mot sin kind.

Hennes huvud bara snurrar och det lilla smärta som kniven åstakomm va bara skön. Som ett straff mot sig själv. Skammen och rädslan kom sakta krypande. Men nu orkade hon inte mer!

Hon torkade bort några tårar och la ner kniven i snön bredvid sig. Hon drog upp ärmen på den tunna tröjan och hon blev själv nästan rädd, hennes hud var alldeles kritvit.

Med skakig hand tog hon upp kniven med andra handen. Hon höll den i ett stadigt grepp tog ett djupt andetag och viskade:

- Snälla jag ber dig.

Sedan skärde hon ett djupt snitt över handleden. Blodet rann snabbt ut över hennes kritvita hud.

Hon skrek. Smärtan va förfärlig och spred sig i hela kroppen.

Tårar rann ner för hennes kinder, men när hon tittade på det djupa såret log hon.

Hennes annars ljusrosa stela läppar formade ett leende. Och med ens blev det nästan helt vinröda.

Med paralyserad blick kollade hon på blodet. Det droppade mjukt ner i snön.

Minuterna gick och leendet försvann.

Oavsett hur mycket blod som förgiftade den vita snön kände hon inget mer än den smärta hon känt så många gånger förut.

- Varför.. Varför får jag inte dö? Hon tittade upp mot den svarta natthimlen när hon sa det. Hennes ögon var rödgråtna och man kunde höra förtvivlan i hennes röst.

- Snälla..

Hennes kropp föll tyngdlöst ner i snön. Hon låg alldeles stilla. Det var bara hennes bröstkorg som sakta åkte upp och ner. Hennes blick blev grummlig och snön ännu mer förgiftad av blodet från hennes arm. I sin hand höll hon fortfarande kniven. I ett hårt kräpp som skulle vara omöjligt att få upp.

Men inget mer hände än att hennes blick blev grumlig, hennes läppar vinröda och hennes andetag hackiga.

Efter några minuter, som känns som en evighet, reser hon sig upp. Hon sitter stilla, och tittar ner i marken. Det var då hon insåg att hon försökte göra det omöjliga. Och att hon aldrig skulle lyckas.

Med ännu mer skakig hand lyfter hon kniven. Den andra han den lägger hon i sitt knä. Sedan börjar hon sitt arbete. Med nogrannhet börjar hon rita ett hjärta i sin vänstra hand. Såren blir djupa och breda och snön blir ännu mer förgiftad.

Tillslut drar hon den blodiga handen genom snön för att tydligt kunna se resultatet.

Det blev perfekt.

Hon knyter handen så att naglarna trycker in i huden kring det inristade hjärtat. Mer blod pressas ut ur såren. Hon tittar på det och tillslut kysser hon hjärtat och viskar:

- Om kärleken alltid vinner. Då kommer jag också att vinna. För jag gör det här för dig. Bara för att jag älskar dig så jävla mycket.

Hon reser sig och går bort ut mot gången som går genom den mörka parken. Men där stannar hon och vänder sig om. Hon tittar bort mot platsen där hon nyss suttit. Hon skakar på huvudet och börjar gå. Det är för sent att göra något åt det nu. Tiden är ute, och hon har förlorat. Den förgiftade snön kommer berätta allt för alla dom som vill veta.

Men ändå kommer hon att vinna i slutet.

Med ett leende på sina vinröda läpper lämnar hon parken.