RosaBadbomb

Ja bara för att jag inte sov något i natt så skrev jag istället. Och det här blev resultatet, en fortsättning på förgiftad snö jag skrev för nån vecka sen.

Hon vaknar till i ett ryck. Hon är alldeles kallsvettig och lakanen ligger nästan helt fast, som klistrade mot hennes kropp. Hon sparkar desperat bort täcket och kastar sig ner på golvet.

Under sängen står lådan.

Den står på samma ställe som hon lämnade den, men hon är ändå rädd. Med darriga händer drar hon ut den och slänger ut alla trasor och böcker som ligger överst i den.

Med stor lättnad hittar hon vad hon söker.

Hon tar försiktigt upp den och kysser dess vassa blad. Med klara ögon tittar hon på den och kniven nästan lyser i skenet från gatulycktan utanför fönstret.

Plötsligt kastar hon sig upp och springer till garderoben. Hon slänger ut massor av kläder på golvet. Ingenting stämmer överens med vad hon vill ha på sig. Tillslut tar hon en mörk tröja, en kort kjol och svarta strumpbyxor. Sedan hänger hon den mörkgröna väskan tvärs över bröstet.

Hon ställer sig i helfigurs spegeln och tittar på sig själv.

Den mörka kjolen har volanger och ger ett gulligt intryck gemfört med den uringade tröjan, väskan och converse skorna hon satt på sig. Hennes långa blonda hår är trasligt och sminket från igår är ganska utrunnet. Men hennes ljust blåa ögon lyser i mörkret...

Men stor varsamhet lägger hon ner kniven i väskan. Den är inlindad i en tröja för att den inte ska skära sönder något. Hon kastar ner mobilen, pengar och en handduk i väskan också.

Sedan tar hon ett par djupa andetag innan hon trycker ner handtaget på dörren och sakta trycker till. Ljudlöst glider dörren upp.

Ute i hallen är det alldeles mörkt och tystnaden är skrikande. Hon tar ett steg ut genom dörren och tittar bort mot sina föräldrars sovrum. Dörren står på glänt och det kommer ut lite ljus. Troligtvis är hennes pappa vaken och sitter och jobbar. Hon biter sig i läppen. Kommer han på henne är det kört.

Med varenda muskel i kroppen på helspänn går hon tyst bort mot trappen till nedervåningen.

Hon tar ett steg ner i trappen. Inte ett ljud. Ett steg till och då kommer det. Ett knarrande ljud som alltid uppstår i gamla hus. Hon kniper ihop ögonen och hoppas på att ingen reagerade.

Efter ett par sekunder vågar hon fortsätta ner, och lyckas med att inte få trappen att låta.

När hon tillslut kommer ut ur huset kastar hon sig ner på marken.

Hon står på knä i snön och känslan av att hon är fri sprider sig i hela kroppen och adrenalinet pumpar. Känslan är densamma varje gång, det känns som om hon rymt från ett fängelse där hon varit dödsdömd.

Hon höjer blicken och kollar ut mot vägen. Villa området är stilla och alla hus nersläckta.

Med bestämde steg börjar hon springa. Hon springer ut från gården, vidare ner för gatan och in i parken. När hon kommer in där sänker hon farten och börjar gå.

Hon tittar upp mot himlen. Den är alldeles stjärnklar. Precis som igår... Och månen lyser i all sin prakt över den vita snön och stadens alla hustak.

Mörkret får henne att känna sig trygg. Som en stor famn som bara omsluter och ger känslan av att allt är tillåtet. Hon andas ut och vit rök flyger ut från hennes mun och likt fåglar fortsätter den upp mot himlen. Hon lägger armarna över bröstet. Kylan är bitande kall och hon skulle lika gärna kunnat gått utan tröja. Den värmer inget alls. Men hon var för stressad för att komma ihåg att ta jackan.

Hennes tankar avbryts av röster. Hon vänder sig snabbt. Ett trettital meter bort kommer två ungdomar. Hon får panik och med ett språng kastar hon sig in i ett buskage. Grenarna skär henne över de smala benen och hon anstänger sig för att inte skrika.

Med såriga ben sätter hon sig ner på huk och spanar ut över grusgången. När hon sätter ner handen mot marken för att ta stöd håller hon på att skrika. Smärtan är olidlig och han drar snabbt upp handen mot bröstet. Hon tittar på den, och ser att bandaget runt handen har färgats lite rött på vissa ställen. Med den andra handen börjar hon linda upp det...

Och under det lyser såren skarp. Det har inte bildads några ordentliga sårskorpor och det sipprar lite blod från såren. Men hon ler när hon tittar på det. Hjärtat hon ristat in.

Hon kysser det och viskar:

- Jag ska göra dig stolt.

Sedan lindar hon snabbt tillbaka bandaget och tittar ut över gången igen.

Ungdomarna kommer allt närmare och hennes leende försvinner. Hon öppnar väska och tar upp kniven ur tröjan. Hon ritar ett hjärta i snön med den och tar sedan ett stadigt grepp om den.

Det är nu eller aldrig. Och hon har ingen tid för lek. Hon tittar upp och får se undomarna nästan precis framför henne. Med ens blir hennes ögon grumliga och greppet om kniven så starkt att ingen skulle lyckas bända upp det.

Hon reser sig upp och tittar ner i marken. Även fast hon inte ser var ungdomarna är vet hon precis.

Och när dom är precis framför henne kastar hon sig ut..

                                                                                                  *
Hon sitter stilla i snön och vinden drar henne i håret. Hon tittar ner i snön och den är även denna gång förgiftad. Hennes annars rosa läppar är vinröda och hyn är kritvit.

Hon drar med handen över snön och hennes leende avslöjar att hon lyckades.

Tillslut försvinner det grumliga i hennes ögon och den ljust blåa färgen kommer tillbaka.

Samtidigt känns det som om någon satt en kniv i hennes bröst. Hon kippar efter luft.

Hennes vinröda läppar blir vita och ögonen rödsprängda.

Luften tycks hata henne och paniken stiger. Hon kan inte andas.

Med ett stadigt grepp om kniven skär hon ett snitt över handleden och med ens börjar luften strömma in i hennes lungor.

Hon gråter och skakar. Snittet över hennes handled förgiftar snön och ger henne tillåtelse att andas.

På skakiga ben reser hon sig upp. Hon går sakta bort mot ån som rinner genom parken. Med en blödande handled, vita läppar och hud vit som snö tar hon ett kliv ner i vattnet.

Hennes skrik ekar genom parken och det blir allt starkare ju längre ner i vattnet hon går.

När hon har vatten till midjan viskar hon:

- Snälla, snälla låt mig försvinna. Jag ber er.

Gråten och paniken hörs i hennes röst och sedan kastar hon sig ut i vattnet. Hon kommer upp till ytan och drar in ett djupt andetag. Hennes långa blonda hår cirklar likt prinsesshår runt hennes huvud.

Hon tar ett sista andetag innan hon slutar simma och börjar sjunka. Det ända man kan se är hennes ryggtavla och hår. Men tillslut försvinner hela hennes kropp bort i strömmarna...